jag har aldrig skrivit något långt eller djupt inlägg här men nu känner jag att det är dags.
jag vet inte vad det är med mig, jag flyter bara runt utan något mål. alla runt omkring mig mår dåligt på ett eller annat sätt, medan jag alltid tar på mig rollen som den glada och roliga som ska få allla på bra humör igen, men är det någon bara för en stund som skulle vilja byta roll med mig? då jag verkligen får uttrycka vad jag tänker och känner utan att säga det på ett roligt sätt med en twist på slutet. jag tänker mer och mer och kommer på mer och mer men låter jag någon få veta det?
knappast.
jag vet att jag inte är perfekt själv och har brister som att vara lite taggig, men det är nåt jag minst av allt vill vara. jag ser det som ett försvar jag har mot andra, "jag vill inte att folk att folk ska komma nära". tänk er en vacker ros, som är färglad och srider skratt men så fort någon kommer nära finner den taggarna. vad händer då? orkar den personen kämpa sig igenom taggarna för att verkligen lära känna mig eller låter den taggarna vara som en vägg mellan oss och vår vänskap? eller när ska jag (någonsin) ta bort taggarna?
xoxo iris
PS. Iris, en blomma utan taggar. DS.
